När ska vi sluta använda de arbetslösa som inflationssköld?
14 Jan, 2026 at 12:03 | Posted in Economics | 6 Comments
Regeringen genomför nu en historisk omläggning av arbetsmarknadspolitiken. A-kassan trappas ned, bidragen stramas åt och hårda aktivitetskrav införs. Budskapet är tydligt: det ska löna sig bättre att arbeta, och kosta mer att vara arbetslös.
Många på vänsterkanten avfärdar detta som ren elakhet mot de utsatta. Men det är ett misstag att förenkla regeringens strategi till att bara handla om moral. Deras linje är inte bara ideologisk, den är logisk – givet den ekonomiska modell som styrt Sverige i decennier.
Både regeringen och myndigheterna utgår från en modell där det finns en nivå av arbetslöshet som inte får underskridas om vi ska hålla inflationen i schack, den så kallade jämviktsarbetslösheten eller NAIRU (på engelska: Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). I praktiken innebär det att hundratusentals människor används som en inflationssköld – en arbetslöshetsbuffert. De måste enligt modellen stå utanför arbetsmarknaden för att dämpa löneökningar och hindra priserna från att stiga.
Regeringens analys är krass men konsekvent: NAIRU är hög för att arbetslösa är för “dyra” och trygga. Deras strategi är därför att driva fram en sänkning av lönegolvet. Genom att göra alternativet till arbete – bidrag och a-kassa – så magert och osäkert som möjligt, tvingar man människor att söka jobb till lägre löner och sämre villkor.
Dras denna strategi till sin spets kan den mycket väl minska NAIRU. I teorin kan nämligen en arbetsmarknad alltid “cleara” om priset på arbete blir tillräckligt lågt. Men till vilket pris? Är en framväxt av “working poor” och social misär en framgång, bara för att statistiken snyggas till?
I den grundläggande modell som används av dagens mainstream makroekonomer är arbetsmarknaden alltid i jämvikt — den representativa agenten maximerar sin nyttofunktion genom att anpassa sitt arbetsutbud, penninghållning och konsumtion över tid som svar på förändringar i räntan, förväntad livstidsinkomst eller reallön. Viktigast av allt — om reallönen av någon anledning avviker från sitt ‘jämviktsvärde’, justerar agenten sitt arbetsutbud så att när reallönen är högre än jämviktsvärdet ökar arbetsutbudet, och när reallönen är under jämviktsvärdet minskar arbetsutbudet.
I denna modellvärld är arbetslöshet alltid ett optimalt val som svar på förändrade förhållanden på arbetsmarknaden. Därmed är arbetslöshet helt frivillig. Att vara arbetslös är något man optimalt väljer — en slags förlängd semester.
Även om denna bild av arbetslöshet som en slags självvald optimalitet för de flesta framstår som fullständigt absurd, verkar Tidöpartierna ha fullt ut anammat denna Walt Disney världsbild av varför vi har den tredje högsta arbetslösheten i EU.
Istället för att verkligen göra rejäla arbetsmarknadssatsningar för att få ned den rekordhöga arbetslösheten väljer regeringen att minska på bidrag till redan utsatta familjer. Folk — framför allt de med invandrarbakgrund — sägs frivilligt avstå från att etablera sig på arbetsmarknaden och istället leva på de bidrag man får om man skaffar flera barn. Sänker man bidragen kommer de här flerbarnsföräldrarna att få det sämre och därför helt rationellt välja att göra rätt för sig och etablera sig på arbetsmarkanden.
När det gäller det av Arnell och Hansen kritiserade begreppet NAIRU kan man väl bara tillägga att detta, som så mycket annat i mainstreamekonomernas verktygslåda, är ett rent påhitt!
Många politiker och ekonomer ansluter sig till NAIRU-berättelsen och dess politiska implikation att försök att främja full sysselsättning är dömda att misslyckas, eftersom regeringar och centralbanker inte kan pressa ned arbetslösheten under den kritiska NAIRU-tröskeln utan att orsaka skadlig galopperande inflation.
Även om detta kan låta övertygande är det helt felaktigt!
Ett av huvudproblemen med NAIRU är att det i grunden är en tidlös jämviktsattraktor på lång sikt, till vilken den faktiska arbetslösheten (påstås) måste anpassa sig. Men om denna jämvikt själv förändras — och på sätt som beror av processen att nå jämvikten — ja, då kan vi inte vara säkra på vad den jämvikten kommer att vara utan att kontextualisera arbetslösheten i verklig historisk tid. Och när vi gör det kommer vi att se hur allvarligt fel vi går om vi utelämnar efterfrågan från analysen. Efterfrågepolitik har långsiktiga effekter och påverkar även den strukturella arbetslösheten — och regeringar och centralbanker kan inte bara se åt ett annat håll och legitimera sin passivitet när det gäller arbetslösheten genom att hänvisa till NAIRU.
Förekomsten av långsiktig jämvikt är ett mycket praktiskt modellantagande att använda. Men det gör det inte lättapplicerbart på verkliga ekonomier. Varför? För att det i grunden är ett tidlöst koncept fullständigt oförenligt med verkliga historiska händelser. I den verkliga världen är det termodynamikens andra huvudsats och historisk — inte logisk — tid som råder.
Detta betyder i viktiga avseenden att långsiktig jämvikt är ett oerhört dåligt riktmärke för makroekonomisk politik. I en värld full av genuin osäkerhet, multipla jämvikter, asymmetrisk information och marknadsmisslyckanden är den långsiktiga jämvikten helt enkelt en icke-existerande enhörning.
NAIRU håller inte streck helt enkelt för att det inte existerar — och att basera ekonomisk politik på en så svag teoretisk och empirisk konstruktion är inget mindre än att skriva ut ett recept för självförvållad ekonomisk förödelse.
NAIRU är ett värdelöst koncept, och ju förr vi begraver det, desto bättre.
