Förfelad oppositionskritik av regeringsbudgeten
26 Sep, 2025 at 09:52 | Posted in Economics, Politics & Society | 1 Comment
Oppositionen har riktat hård kritik mot regeringens budget, mycket av den befogad. Att två tredjedelar av reformutrymmet på 80 miljarder går till skattesänkningar i stället för välfärd, klimat, infrastruktur eller arbetsmarknad går verkligen att ifrågasätta. Bara två procent av svenska folket tycker att det är en lämplig användning av pengarna …
Det finns all anledning att kritisera regeringens senfärdighet, och innehållet i budgeten, men att rikta in sig på att Elisabeth Svantesson nu skapar underskott blir kontraproduktivt. Statliga underskott behövs när det är lågkonjunktur.
Om ekonomin ska växa måste åtminstone någon sektor spendera mer än den sparar. I vanliga fall brukar den privata sektorn öka sin belåning och därmed köpkraften i ekonomin. Nu när hushållen håller igen måste staten spendera mer …
Staten kan inte hamna på obestånd eftersom den lånar pengar som den själv ger ut. Betalningarna behöver aldrig ställas in. Räntan på lånet bestämmer staten själv via Riksbanken. Det är något helt annat än när en privatperson (eller företag, eller kommun eller region) lånar pengar. Egentligen är det missvisande att kalla det lån överhuvudtaget …
I stället för blame game mellan olika falska och skadliga bilder av hur statens ekonomi fungerar borde oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen fila på en politik för full sysselsättning och fullt resursutnyttjande i ekonomin.
Ja, tyvärr kan man ju bara ta sig för pannan när man tar del av oppositionens budgetkritik.
Det här är inte ‘rocket science’. I grund och botten handlar det om något så enkelt som att göra klart för sig att det är skillnad på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.
Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.
I stället för att ‘värna om statsfinanserna’ bör man se till att värna om samhällets framtid. Problemet med en statsskuld är oftast inte är att den är för stor, utan för liten.
Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.
En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.
Den svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför är fortsatt tal om ‘ansvar’ för statsbudgeten minst sagt oansvarigt.
Budgetunderskott är inte Sveriges problem idag. Oppositionens ekonomiska talespersoner — Mikael Damberg, Ida Gabrielsson och Martin Ådahl — borde veta bättre. Att fortsatt prata om att ‘spara i ladorna’, ‘sms-lån’ och en ‘tömd statskassa’ är bara ren dumhet.
