Eurofanatikerna vill köra över folket igen
5 Dec, 2025 at 16:51 | Posted in Economics | 2 Comments
Lars Calmfors har på uppdrag av stiftelsen Fritt Näringsliv lett en utredning om huruvida Sverige borde ansluta sig till euron. I en debattartikel i Dagens industri framför han sina egna argument för ett medlemskap.
Hans starkaste argument är att en anslutning till euron skulle öka svensk utrikeshandel med 5–7,5 procent. Det är möjligt att siffran stämmer, men det måste påpekas att alla uträkningar av det här slaget bör tas med en nypa salt. Många liknande studier gjorts sedan euron bildades, med vitt skilda resultat. Några finner stora positiva effekter på handeln, andra inga effekter alls.
Även om en euroanslutning skulle leda till ökad handel överskuggas den fördelen av nackdelarna med att ge upp de konjunkturstabiliserande verktyg som kommer med en egen valuta. Övergår vi till euron kan inte växelkursen längre stiga och falla i respons på störningar i svensk ekonomi. Styrräntan kan inte längre justeras efter svenska förhållanden, vilket är allvarligt eftersom Sverige är ungefär dubbelt så räntekänsligt som resten av EU.
Det är svårt att inte hålla med Max Jerneck.
Den här ‘utredningen’ av Calmfors och ett gäng nyliberala tankesmedjeideologer och ekonomer innehåller inte något i sak nytt. Man försöker sminka grisen, men även med läppstift är grisen fortfarande en gris.
EMU är inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt projekt . Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?
I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller — som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden — borde man se sig om i verklighetens euroland.
Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt inget hållbart argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov, finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.
Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.
Historien borde förskräcka. Det tankesmedjeideologerna förespråkar provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap — guldmyntfoten — kastades på historiens gravhög.
I grund och botten handlar detta om nationell autonomi. Länder bör ha rätten att lägga ut sin egen kurs och skräddarsy politik efter sina specifika behov och utmaningar. Sverige har en lång tradition av att prioritera full sysselsättning framför prisstabilitet. Att gå med i eurozonen skulle kräva att den principen överges. Det skulle innebära att acceptera åtstramningar, stigande arbetslöshet, lägre löner och ökad ojämlikhet. Räntorna skulle inte längre sättas av Riksbanken, utan av en Europeisk centralbank som fokuserar på eurozonens behov i sin helhet. Sverige skulle tvingas överge det som återstår av sin välfärdsmodell och sina egalitära värderingar.
Det offentliga stödet för euron förblir lågt i Sverige. Inget som har hänt sedan 2003 antyder att det svenska folket hade fel.
Ekonomiska modeller är en sak. Verkligheten är en annan. Om och om igen har erfarenheterna från eurozonen visat hur svårt och smärtsamt det är att återupprätta tillväxt och sysselsättning utan de verktyg som en egen oberoende penning- och finanspolitik ger. De mänskliga och sociala kostnaderna är synliga för alla.
Hur mycket stryk kan en ekonomi och demokrati tåla? Hur många måste skadas och ruineras innan vi sätter stopp för eurogalenskapen? Istället för att bara fortsätta lappa ihop projektet vore det bättre att bara erkänna att vi har nått vägs ände och att det är dags att ta en annan väg. En väg framåt. En väg utan euron.
