Nobelpris och inflationsbekämpning
5 Dec, 2025 at 15:51 | Posted in Economics | Leave a comment
Nästa onsdag delas Nobelprisen ut vid den årliga prisceremonin i Stockholm.
I veckans avsnitt av Starta pressarna diskuterar yours truly tillsammans med Daniel Suhonen, Elisabeth Lindberg och Max Jerneck vad för slags teorier årets ‘Nobelpris’ i ekonomi har premierat. Vi försöker också — med utgångspunkt bland annat från Isabella Webers teori om ‘seller’s inflation’ — reda ut vad det är för slags inflation vi haft att hantera här i landet de senaste åren och varför inflationsbekämpningen under lång tid varit så påfallande misslyckad.
‘Nobelpriset i ekonomi’
När Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1969 fanns det inga problem att hitta värdiga pristagare. Med tiden tunnades dock skaran av självklara kandidater ut, och mindre uppenbara namn började dyka upp i diskussionerna. Både teoretiska och ideologiska fördomar till fördel för den rådande ortodoxin blev allt tydligare.
Nästan uteslutande var det ekonomer som representerade denna dominanta ortodoxi som beaktades. Andra viktiga skolor och teorier var på förhand exkluderade. De hade inte ägnat sig åt att utveckla verktygslådan, utan hade istället riktat sina forskningsinsatser mot att analysera och försöka förstå förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och en miljömässigt hållbar utveckling och omvandling av vår ekonomi.
Av alla 99 pristagare sedan 1969 är två tredjedelar amerikaner, och 35 av pristagarna har varit knutna till University of Chicago vid tilldelningstillfället eller för sin prisbelönta forskning. 3 av de 99 pristagarna har varit kvinnor.
Prisets dilemma kan inte belysas tydligare än så. Priset har i sin nuvarande form överspelat sin roll. För att rädda något av dess återstående anseende och återupprätta dess tidiga glans finns bara två framgångsrika vägar. Göra priset till ett ekonomipris som är öppet för alla – inklusive ekonomer med andra perspektiv än den rådande ortodoxin. Och/eller förvandla priset till ett brett samhällsvetenskapligt pris där forskare från andra discipliner än ekonomi också kan vara kandidater. Detta skulle säkerligen bidra till att återigen få värdiga pristagare till Alfred Nobels minne. Om de nödvändiga förändringarna inte genomförs kan vi lika gärna avskaffa priset helt och hållet!
Inflationsproblemet
Precis som i övriga världen handlar dagens svenska inflation delvis om att en del företag och kapitalägare vill passa på och öka sina vinstmarginaler utan att det i någon egentlig mening föreligger reala kostnadsökningar som ‘berättigar’ detta. Den typen av i ‘smyg’ höjda priser blir allt lättare att genomföra i takt med att inflationsförväntningar stiger. Som alltid på marknaden är det de resurssvaga som i sista hand får stå för notan.
Under flera decennier har inriktningen på inflationsbekämpningen legat på generella — främst penningpolitiska — åtgärdspaket. Detta har uppenbarligen inte varit speciellt framgångsrikt. Det vore därför bättre att anamma en strategi där man i första hand försöker ta reda på vad inflationen här och nu beror på och skräddarsy lösningar utifrån den kunskapen. Olika inflationsorsaker kräver olika policyåtgärder. Ingen inflationschock är den andre lik.
Inflation handlar — som all ekonomi — om makt. Och politik. Vi får inte glömma att inflationsbekämpning i hög grad är en fördelningsfråga. De som skott sig på prisstegringarna ska inte få lämpa över kostnaderna för inflationsbekämpningen på resurssvaga konsumenter och löntagare.
Idag har vi en arbetslöshet på 9%. Den beror till stor del på en förfelad idé om att höjda räntor sänker inflationen och att politiker och makthavare i nyliberal anda tillåts prioritera ett godtyckligt inflationsmål på 2% istället för att värna om jobben. En inflationsbekämpning som ensidigt bygger på att en redan hög arbetslöshet måste öka är ingen bra inflationsbekämpning. Som det visat sig blir resultatet oftast bara fortsatta prisstegringar, högre arbetslöshet, sänkta reallöner och sämre välfärd. Att göra det sämre för landets löntagare är knappast en hållbar strategi för att minska en inflation som i grunden har sina rötter i en utbudschock till följd av krig och en förfelad nyliberal ekonomisk politik.
Riksbanken har i princip bara ett enda verktyg att ta till — räntan. Och visst kan man använda den ‘hammaren’ för att försöka råda bot på prisstegringsspiraler. Men är det något historien har lärt oss så är det att det sannolikt bara lyckas till priset av ökad arbetslöshet och försämrad välfärd. Inflationen i dag är inte i första hand ett efterfrågeproblem. Det handlar mer om utbudet. Och ett förfelat användande av medicin kan tyvärr leda till att patienten bara blir ännu sjukare …
