Marx’ transformationsproblem
29 Jul, 2025 at 11:12 | Posted in Economics | Leave a comment
Socialismens ABC är en fördjupningspodd från Katalys. Den inledande serien fokuserar på Karl Marx’ liv och idéarv.
Få tänkare har haft ett så genomgripande inflytande på världen som Karl Marx. Trots att det har gått ett och ett halvt sekel sedan hans död, är hans idéer fortfarande högaktuella.
I avsnitt fem av serien diskuteras Marx’ ekonomiska huvudarbete — Kapitalet. I programmet berör man bland annat det så kallade transformationsproblemet. Det har på nätet uppstått en diskussion om hur man ska se på detta ‘problem’, så yours truly tänkte här som gammal ‘kapitallogiker’ ge sin syn på saken.
Marx utvecklar i första bandet av Kapitalet sin arbetsvärdeteori. Den beskriver de allmänna villkoren för varuproduktion och speciellt produktionsrelationerna mellan de olika varuproducenterna.
Marx transformerar i tredje bandet av Kapitalet varuvärdena till produktionspriser. Hans teori om produktionspriser avser främst att beskriva kapitalistisk varuproduktion och inbegriper produktionsrelationer mellan varuproducenter, mellan kapitalister och arbetare och mellan olika kapitalgrupper. Transformationen förutsätter att en generell profitkvot gäller för alla branscher och industrigrenar. Den fria konkurrensen mellan kapitalen i de olika branscherna leder till att avkastningen på investerat kapital blir lika stor i alla branscher. I jämvikt fördelas det skapade mervärdet på sådant sätt att profitkvoten blir lika stor i de olika branscherna. Produktionspriserna är således ett resultat av den generella profitkvotens existens, som fördelar profiten mellan de olika kapitalen. ‘Utjämningen’ av profitkvoterna äger alltså rum genom överföring av kapital, inte genom överföring av mervärde från en sfär till en annan. Konkurrensen fördelar det totala mervärdet, men omfördelar inget. Produktionspriserna ger uttryck för en tendens som aldrig fullt realiseras i en oorganiserad kapitalistisk ekonomi. De beskriver ett jämviktstillstånd där överföringar av kapital från en bransch till en annan inte längre äger rum. De är teoretiska gravitationscentra kring vilka marknadspriserna fluktuerar. Mervärdekvoten förvandlas till en genomsnittsprofitkvot och endast de kapital som har en sammansättning identisk med den samhälleligt genomsnittliga uppvisar en ekvivalens mellan värde och pris.
Produktionspriserna sammanfaller inte generellt med värdena. Ekvivalensen föreligger bara om man — som Marx gjorde i första bandet av Kapitalet — antar att kapitalets organiska sammansättning är densamma i alla produktionsgrenar. Branscher med relativt stort konstant kapital i förhållande till det variabla (hög organisk sammansättning av kapitalet) har i förhållande till dem med stort antal arbetare i förhållande till produktionsmedlen (låg organisk sammansättning av kapitalet) varupriser som ligger över värdena. Det var Marx den första att medge. Innebär detta att värdeteorin är överflödig och att vi lika gärna kan begränsa den ekonomiska analysen till prisnivån? Marx menar att så inte är fallet. Om vi bara utgår från priser, förklarar vi priser med andra priser. Den typen av cirkelresonemang räcker inte för Marx, som vill finna de faktorer som styr förändringarna i produktionspriser och den genomsnittliga profitkvoten. Dessa finner han främst i ändrad arbetsproduktivitet — och följaktligen i ändrade arbetsvärden. Och för att kunna bestämma profitkvotens absoluta nivå — varför den är 10% och inte 20% — måste vi gå utöver priser, som bara kan ange olika hypotetiska relativnivåer på profitkvoten. Den genomsnittliga profitkvoten bestäms av relationen mellan den totala mängden mervärde och kapital i samhället — och följaktligen bestäms även förändringen av profitkvoten av ändrad arbetsproduktivitet och några varors arbetsvärden.
Frän värden härleds en bestämd uppsättning av relativpriser. Ur denna transformation kan man dock inte generellt härleda att summan av produktionspriser är lika med summan av värden, eller att summan av profiter är lika med summan av mervärden. Det föreligger inte kvantitativa ekvivalenser och det var inte heller Marx avsikt att försöka visa några sådana.
Trots detta har Marx allt sedan Kapitalet kom ut beskyllts för att inte ha löst det logiskt omöjliga ‘transformationsproblemet’. Marx kan inte generellt logiskt härleda kapitalismens prisstruktur från värdena hävdar man. Varför ska man då över huvud tala om värden? Kan man inte lika väl nöja sig med de på marknaden manifesterade bytesvärdena eller med rent fysiska, materiella produktionsrelationer? Vad transformationsproblemet handlar om är således egentligen arbetsvärdeteorins status.
De som velat se en motsättning mellan första och tredje bandet av Kapitalet har över lag haft en smal läsning av Marx’ teori som utgångspunkt. Man har uppfattat honom som en sen Ricardo, sysselsatt med att bättra föregångarens kvantitativa utsagor om fördelning och byte. Denna läsart ger dock en missvisande bild av Marx’ projekt. Marx sökte ingen oföränderlig värdemåttstock. Till skillnad från Ricardo nöjde han sig inte med att anta existensen av en generell profitkvot. Han ville tvärtom förklara dess ursprung. De kvantitativa formuleringarna är bara en del av en större kvalitativ analys, där Marx försöker förstå ekonomins samhälleliga form och innehåll. I denna analys uppträder värde och produktionspriser på olika abstraktionsplan. Men båda vill ge en begreppslig bild av den historiskt utvecklade form av varuproduktion som kapitalismen utgör. I denna analys behövs värdena för att förklara varför produktionens materiella data ser ut som de gör och varför bytesvärdena pa marknaden befinner sig på den nivå de gör. Att man från fysiska produktionsdata kan kalkylera bảde värden och priser innebär inte att de förra inte skulle kunna bestämma de senare. Att värde och produktionspriser inte sammanfaller innebär ingen inkonsistens i Marx värdeteori. Det utgör en nödvändig framträdelseform för kapitalismens innersta väsen enligt Marx.
